God morgon...

Vaknade precis av mobilens alarmtruddelutt som talade om att det var dags att påbörja fredagen!

Härligt!

Idag kommer mina älskade guliganer till mig igen! Som jag ska pussa på dem, krama dem och tala om för dem att jag älskar dem till månen och tillbaka. De kommer tycka att jag är jobbig och pinsam, men innerst inne tycker dem om det :)

I know!

Det har varit en intensiv vecka, full med trevlig möten och även ett helt oväntat och impulsivt sådant!

Jag är lite trött, det erkänner jag. Veckan utan barnen brukar gå till återhämtning och vila, Men efter dessa positiva möten känner jag mig ändå fylld av förväntningar. En känsla av att vilja ta för sig av livet igen.

"HON VAR INTE BITTER, HON VAR LEDSEN

MEN DET VAR EN HOPPFULL SLAGS SORG

DEN TYP AV SORG SOM BARA TAR TID."

Ska jag våga överföra mina tankar i ord? Jag vet inte om det är en tillfällig känsla eller om jag håller på att övergå i en stabilare känslofas. Jag tror på det senare.

Jag har ju min tro och känsla för vad som är rätt eller fel men när allt är upp och ner börjar man tvivla på sig själv och sin förmåga. Det har ni säkert också gjort någon gång! Och jag har ju känt att allt varit upp och ner så väldigt, väldigt länge. Jag har tvivlat på mig själv!

Men så deltog jag i ett möte som bekräftade mig på något sätt. Jag behövde det så mycket. Jag är inte felfri och jag har inte rätt i allt jag gör eller säger MEN att få bekräftat att min livsfilosofi och mina grundvärderingar för hur jag själv vill leva och hur jag vill min lilla familj ska fungera inte är helt fel utan faktiskt väldigt rätt.

Det är en obehaglig känsla när osäkerheten kryper in under huden, speciellt när det rör så viktiga frågor. Men nu vet jag att jag inte är fel ute. Jag ska bra fortsätta tro på mig själv. En tegelsten har lyfts från mina axlar.

En skön känsla och jag vill dela den med er!

Ikväll ska jag på 45-årsfest!

Ser fram emot en trevlig kväll där jag kommer få träffa människor jag håller av.

Killarna är stora nog att klara sig själv några timmar och jag är bara 10 minuter bort. Dessutom kanske Papi tittar till dem om han är hemma.

Det löser sig!

Jag önskar er en fin fredag!

Kram

S