Go'kväll...

En heeeeel veckas uppehåll...oj!!

Ibland finns inte orken, lusten, glädjen eller viljan.

Men jag är ok.

Det har bara varit så många tankar och negativa energier som jag kämpat emot (länge) som tyngde mig mer denna veckan.

Jag har bland annat tänkt tanken att sluta blogga.

Men det tänker jag inte göra :)

Det händer att jag skriver ner mina tankar och sparar dem...mest för egen del för att JAG fungerar så! Om jag skriver ner dem kan jag lämna dem bakom mig om jag vill...om det är något som gör mig ledsen (Det funkar såklart inte alltid).

Eller...om det är något som känns bra så kan jag få ner mina tankar, spara dem och läsa dem när jag vill bli glad eller behöver påminnas.

Alla borde nog göra så :)

Igår träffade jag en människa som påverkar mig oerhört mycket. En person som jag inte känner så väl än MEN som jag beundrar på ett vördnadsfullt sätt. Vem? Det kan jag berätta en dag :) Varför? Det behåller jag i mitt hjärta.

Ny kärlek? Nej!

Efter denna träff igår så kom jag fram till att jag vill dela med mig av en text som jag skrev ner för mig själv för en månad sedan.

Den handlar om empati...

"Livet bjuder verkligen på en massa överraskningar. Både goda och rent vidriga sådana. Det är genom funderingar kring livets stora frågor som jag kommit fram till att EMPATI nog är den vackraste egenskap människan kan ha. Förmågan att uppleva och förstå andra människors känslor. Jag har lärt mig att de människor som tröstar bäst och känns ärligast i sitt tröstande är dem som upplevt egen sorg och vet tyngden av den.

Allt för ofta är det så att de som inte upplevt motgångar och sorg är de som kan säga "Ryck upp dig!" eller "Det finns dem som har det värre!".

Det är ju inte ALLS det det handlar om!

Det finns alltid dem som har det värre!

Att vara ledsen, känna sorg och nedstämdhet handlar ALDRIG om att nervärdera ANDRAS upplevelser eller känslor. Man kan vara ledsen för att man känner sig ensam, för att man har förlorat en nära anhörig. Man kan vara ledsen för att ha förlorat sitt jobb eller för att ha drabbats av cancer. Man kan vara ledsen för att något inte blivit som man tänkt.

Alla ÄGER sina egna känslor och känslor behöver inte rangordnas.

Vem är den som avgör vem som har rätt att känna vad?

Kan vi inte bara enas om att det är viktigt att försöka förstå, att det är viktigt att vara där. Det finns nog de som har en medfödd förmåga att känna empati men jag tror att man utvecklar denna egenskap genom att själv uppleva sorgen och smärtan. Kämpa sig igenom den, bli stark för att man inser att känslighet inte är samma sak som svaghet. Kanske rent av tvärtom!

LIVSERFARENHET

Vi är alla olika och det är många som inte orkar ta sig genom sorgen. Som inte hittar styrkan, viljan och glöden.

Det är en hårfin väg mellan att lyckas med detta och att misslyckas. Många är dem som knäcks av motgångarna och av sorgen. De känner säkert ett misslyckande, bitterhet och avgrundsdjup hopplöshet. Ibland väljer man inte själv väg. Det finns omständigheter som påverkar.

Klandra dem inte!"

Jag har kommit fram till en sak....för min egen del iallafall.

Jag vill inte bli ett offer för mina känslor, min sorg. Jag vill inte känna bitterhet eller tycka synd om mig själv. Jag vill lära mig, bli starkare.

Bli vis av erfarenhet :)

MITT val!!

Lååååångt inlägg...puh!

Hoppas ni läste ända till slutet så ni kan ta emot kramen.....

Öönskar er en extra skön fredag.

Kram
S