Igår satt vi samlade hela familjen kring bordet och åt kvällsmat. En stund som för det mesta är kort och tyvärr ibland ganska stimmig. Oliver var eftertänksam efter att ha fått reda på att en elev i hans skola snart kommer att få somna in efter en lång kamp mot en mycket grym sjukdom. En kamp som vi vuxna känt till, även om det varit på avstånd, och förstått att den snart ska ta slut. En pojke som bara varit frisk de två första åren av sina tolv. Livet kan omöjligt kännas rättvist vid sådana här händelser.

Oliver hade många svåra frågor och funderingar. Vi försökte svara så gott vi kunde. För Oliver var det svårt att förstå och det är det ju. Han sa efter en stunds tystnad: "Mamma, ni säger alltid att jag måste tro på mig själv. Att jag kan lyckas med saker jag inte tror jag klarar om jag bara tror att jag kan och inte ger upp direkt. Varför har läkarna som behandlat den här pojken gett upp? Varför fortsätter dem inte att försöka rädda honom? De kan ju bara inte sluta och låta honom dö!"
Jag förstår Olivers frustration och ibland vill man som vuxen inte heller acceptera den brutala verkligheten.

Idag har vi fått vår nya panna och nu ska det äntligen bli varmt. Tyvärr tar det ju ett tag att värma upp huset så värmefläktarna har fått gå lite ikväll också. Snyggt blev det också i tvättstugan. Eller snyggare i alla fall! Nu har jag bara ett önskemål om att hitta en bra vägghängd tvättställning och någon enklare avställningsyta framför fönstret. Någon som kan komma med bra tips?