Hej där...

Vi var så trötta efter fotbollshelgen och sov som stockar inatt, jag och Melvin. Jag vaknade tidigt av en fruktansvärd huvudvärk och illamående.

Gick upp och gjorde frukost och tårarna bara rann. Av smärta, av sorg och förtvivlan. Jag är så slut i min kropp och i min själ. Jag har varit ledsen och känt sorg så länge. Inte bara det senaste året.

Jag skärpte till mig och väckte Melvin. Han åt frukost och stack iväg till en kompis. Jag ville inte vara ensam och minnas mammas sista timmar så jag tog mig ner till stranden.

Försökte sola och slappna av i solen. Denna underbara sol som kommer nu, när semestern är slut!

Jag gjorde ett hjärta av stenar och snäckor i sanden som en liten symbolisk handling. När klockan blev 12:58 slöt jag ögonen och såg min lilla mamma framför mig. Den dagen för ett år sedan när hennes kropp inte orkade längre. För er nya läsare som tillkommit kan jag berätta att mamma dog i KOL, hon kvädes långsamt (under flera år) till döds. En sjukdom som oftast drabbar rökare men mamma hade aldrig rökt.

Den dagen för ett år sedan vaknade hon aldrig på morgonen. Ambulansen kom som så många gånger förr. Men denna gången blev den sista. Vi satt några timmar på lasarettet och lyssnade på hennes andetag som blev glesare och glesare. Syrebristen hade redan slagit ut henne men hjärtat kämpade på tappert om än väldigt, svagt. Jag kommer aldrig glömma känslan när vi gång på gång trodde att det var det sista andetaget. Jag kommer aldrig heller glömma förtvivlan när vi insåg att det var över. Vår enda tröst är att du inte led din sista natt och dag. Du somnade på kvällen och vaknade aldrig igen.

Ikväll samlades vi; pappa, jag, min lillebror, Anna, min storebror och hans tre pojkar, vid minneslunden i Pålsjö.

Vi saknar dig väldigt, väldigt mycket. Du och pappa har lärt oss att riktig kärlek är stark. Genom alla svårigheter stod ni alltid där för varandra. Trots alla svårigheter, sjukdomar och sjukhusvistelse svek pappa aldrig din sida. Jag vet att du heller aldrig svikit honom. Jag hoppas få uppleva den kärleken.

Efter vårt besök hos mamma bjöd pappa på mat här i Rydebäck.

Jag har inte gråtit sedan imorse och för det mesta håller jag mig. Jag vågar inte "rasa". Jag vet inte om jag är stark nog att komma "upp" igen. En väldigt obehaglig känsla. Jag vet inte hur jag ska hantera den! Det har hänt alldeles för mycket och jag kan inte greppa det.

Imorgon väntar jobb och lite rutiner igen. Jag vet inte om det kommer att kännas bra eller inte. Tanken är också att Oliver och Melvin ska bo i huset denna veckan. Den ensamheten skrämmer mig.

Kram
S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Välkomna att kika in hos mig HÄR på www.sylviabloggen2.wordpress.com   KRAM  ...

  Hej fina...   Klicka HÄR så kan ni följa mina senaste inlägg på sylviabloggen.wordpress.com       Välkomna!Kram S ...

  Hej där...   Nästa år, 2019 är det minsann hela 10 år sedan jag började blogga!     Jag har varit trogen bloggplatsen i alla dessa år även om jag flera gånger tänkt att det kanske är dags att byta portal.   Ska 2019 bli året då ...

Hej fina... Torsdagkvällen är kommen och arbetsveckan är snart slut. Oliver har varit både i Ängelholm och i Jönköping med skolan denna veckan. Utflykten till Jönköping berättade unge herr Olsson om hyfsat sent i tisdagskväll. Det innebar att de skul...

Hej där...Nu är hösten här med besked. Idag vaknade vi upp till en mörk, regnig och ruskig dag och vindar med stormstyrka.Just idag skulle Oliver ta tåget till UpZone i Ängelholms hembygdspark (med skolan) för att prova deras höghöjdsbana uppe bland ...