Direktlänk till inlägg 27 januari 2016
Hej där...
Jag hade en önskan inför detta år 2016. Det var att få "landa" i mitt nya liv, få må bra och få vara nära mina pojkar.
Få F R I D i min själ.
Så kan det fortfarande bli.
Men livet bjuder ständigt på överraskningar, trevliga och mindre trevliga. Livet följer ingen rak linje. Det är snarare ganska kringligt och krokigt.
För elva dagar sedan upptäckte jag en knöl i mitt ena bröst.
Den hade inte varit där förut.
Det var lördag kväll och barnen var hos mig. Dagen efter skulle vi gå på lägenhetsvisning. Vi skulle ju vara glada och förväntansfulla. Jag kände mig som en robot. Måndagen var jag fullt upptagen med budgivning och på tisdag skrev vi kontrakt. Hela tiden fanns knölen i mina tankar. Den gjorde ont. Väldigt ont och växte från dag till dag. Jag tänkte att en tumör gör inte ont. En tumör växer inte så snabbt...men det fanns ändå ett men.
På onsdagen fick jag en akuttid på vårdcentralen. Jag blev undersökt av två läkare. Jag blev remitterad till bröstenheten på lasarettet.
Underbart nog fick jag snabbt tid där.
Bara en veckas väntan.
Tankarna och oron fram till idag har varit många. Jag har promenerat med Chilla för att inte låta ångesten komma tillbaka och få grepp om mig igen. Helgen som gick var ensam och jobbig. Jag har bäddat mig i min soffhörna med Chilla vid min sida och löst korsord.
Korsord äter tid och hindrar tankarna från att vandra iväg dit inga svar ändå finns.
Jag har haft så ont och inte kunnat sova ordentligt.
Idag var det dags för mitt besök på bröstenheten på lasarettet.
Jag avskyr att befinna mig på lasarettet, jag mår psykiskt dåligt bara av att gå in där.
Först blev det mammografi. Blev därefter direkt inkallad till läkare som gjorde ultraljud. Hon konstaterade att det fanns en stor cysta som blivit inflammerad och en lite mindre sidan om. Jag hade bara känt den stora. Hon gjorde en biobsi, dvs stack in en lång nål i bröstet och sög ut vätskan i den stora cystan. Samma sak med den lilla. Jag som är spruträdd.....
Hon förklarade att det inte var något farligt, att det kan ha att göra med min behandling för Endometrios.
Allt var över på 30 minuter! Jag tror inte jag andades många andetag under denna halvtimme. Jag...liksom höll andan.
Jag som fasat för att jag skulle få vänta i någon vecka på svar på röntgenbilder och eventuella andra prov.
Alltså - veckor fulla av oro!
Nu var allt över.
Jag grät lyckotårar hela vägen från lasarettet, genom Stadsparken och ner till jobb.
Så ENORMT lättad och alldeles skakig i kroppen.
Detta är en present till mig själv,
Jag ligger helt utslagen i soffan och tittar på min fina blomma och kruka. Bröstet värker efter den omilda behandlingen.
Jag har under dessa elva dagar känt mig så liten och så rädd...rädd för det värsta. (Dessutom mitt i allt detta gått och köpt mig en bostadsrätt för första gången i mitt liv!!) Tjoho...som det kan bli.
MEN
Jag är så jäkla glad över en tanke som dök upp i mitt huvud ganska omedelbart. Jag behövde inte intala mig den, den bara kom.
JAG SKA KRIGA!
Om det nu skulle visa sig vara något farligt som låg bakom den ömmande knölen så skulle jag fanimej kriga!!
Det var den tanken som kom.
Jag har krafter kvar.
Jag tackar högre makter för att jag slapp!
Ps. Tack för fikan idag Ingrid.
Kram
S
Hej fina... Klicka HÄR så kan ni följa mina senaste inlägg på sylviabloggen.wordpress.com Välkomna!Kram S ...
Hej där... Nästa år, 2019 är det minsann hela 10 år sedan jag började blogga! Jag har varit trogen bloggplatsen i alla dessa år även om jag flera gånger tänkt att det kanske är dags att byta portal. Ska 2019 bli året då ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 |
5 | 6 |
7 | 8 | 9 |
10 | |||
11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 | 22 |
23 | 24 |
|||
25 | 26 |
27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
|||
|