Hej där...

Jag är då glad för att jag, trots allt ansvar och det faktum att man blir ganska bunden, är hundägare.

Chilla hänger med överallt där hon kan och får vara med. Hon är en sann livskamrat som känner av om jag är ledsen eller glad.

Anledningen till att jag tillägnar Chilla dessa rader är för att tack vare henne kommer jag ut och rör på mig just de stunder jag absolut INTE hade gått ut annars.

Som ikväll!

Värken i mina axlar och nacke har plågat mig sedan jag vaknade imorse. Idag har också en kraftig huvudvärk och molande magont fått mig att må illa.
(Endometriosen har hållit sig lugn ett tag nu, det går i perioder. Men när jag får problem så blir jag så vansinnigt trött samtidigt. Sjukligt trött!)

Jag var på återbesök den 5:e och läget såg stabilt ut. Cystan var kvar men hade inte växt eller blivit fler. Funderingen på att börja ta medicinen via sprutor sköts på framtiden. Så länge jag inte upplever att biverkningarna och smärtorna blir ett problem med nuvarande dosering med nässpray.

Men nu blir jag tveksam...

Ikväll har jag frusit, haft ont överallt (trots värktablett) och mått riktigt risigt. Jag hade ALDRIG tänkt tanken på att gå ut och ta en kvällspromenad OM det inte varit för....

MIN CHILLA

Värken är kvar, likaså tröttheten men det kändes ändå lite uppfriskande att komma ut och röra på mig. Jag fick upp pulsen lite och fryser inte just nu iallafall.

Tack Chilla!

Idag har jag fått chansen att få titta in i en framtida dröm. Inget jag kan berätta om och ingen vet hur det kommer att bli.

Det jag kan säga är att jag blev förväntansfull, glad och spänd och fylldes av idéer och framtidshopp samtidigt som jag blev nervös, lite rädd och jag vågar varken hoppas eller tro. Det kan kanske hända men det kan kanske också aldrig bli så!

Livet är en upplevelse i sig.

Kanske kan jag berätta mer en annan dag!

Kram
S