Igår var det dags igen! Min lilla bräckliga mamma...

Pappa ringde mig på jobb vid två. Tog mig upp till dem så fort jag slutat vid tre. Jonas hämtade mig. I samråd med lungläkare per telefon ringde vi efter ambulans, dock ej akut sådan. Syresättningen var riktigt dålig igen trots hjälp av syre. Läkaren på lasarettet konstaterade lunginflammation (för vilken gång i ordningen då?). Hur länge ska mamma orka? Hur länge ska pappa orka? Han vakar över henne 24 timmar per dygn och sover knappt. Detta tar så på oss alla.

Jag pratade med läkaren igår för jag vill ha ett svar på vad det är hon lider av. En allvarlig lungsjukdom det vet jag, men vad heter den? En del läkare har sagt KOL tidigare andra att det inte är det. Men igår sa han svår KOL - Kroniskt obstruktiv lungsjukdom. En fruktansvärd sjukdom som oftast drabbar rökare men ca 4% av dem som drabbas är icke-rökare. Mamma är en av dessa.

Det finns inget bot bara hjälp som kan underlätta. Det gäller att hon kommer in på lasarettet snabbt varje gång hon försämras på grund av infektion. Här snackar vi inom några timmar. Det får inte hinna bli så illa att hon måste sättas i respirator för då blir det ett kroniskt tillstånd. Det har hon och pappa tackat nej till. Vilket kändes som en smäll på käften när frågan kom om livsuppehållande hjälpmedel igår från läkaren och mamma och pappa sa nej. Det blev så tydligt för mig varthän vi är påväg.

Sitter här på bussen igen. Trött som få. Kunde inte somna igår på grund av alla tankar som for runt i mitt huvud. Mitt hjärta värker och jag känner mig tom. Två dagar kvar till semestern!

Mamma och pappa ni är mina tappra hjältar!