Hej där...

Jag har inte orkar skriva till er de senaste dagarna.

Det här är så svårt!

Tänk er att ett pussel som ni varit med och lagt i 21 år börjar sakna pusselbitar...det kommer inte att bli klart! Förstår ni paniken, ångesten och rädslan? Jag är livrädd!

Istället försöker jag lägga ett nytt men bitarna ligger helt utspridda och det är svårt att hitta ens första biten. Vissa dagar har jag satt mig ner för att börja lägga mitt pussel. Jag har lyckats hitta de första men sen är det som om en vind blåser förbi och vips så är bitarna jag börjat lägga huller om buller. Det räcker med en liten vindpust så får jag börja om igen.

Jag ser bitar som ska bilda mina älskade barn, mina fina pojkar. Jag vill se ett hjärta bildas, ett hjärta som symboliserar kärlek. Jag vill se två händer sammanflätade för evigt och som inte släpper taget för att det kommer motgångar. Jag vill se ett kors för en högre tro, vilken vet jag inte. Jag behöver bara tro. Tro att allt kommer att bli bra.

Igår var det extremt jobbigt. Oliver vill fortfarande inte vara hos mig och svarar knappt på sms. Melvin campade med Melker i Halland och jag kände mig bara så ensam. Jag körde till minneslunden.

Försökte hitta svar hos mamma men så dumt...

Det var saligt vackert och allt kändes så ofattbart och tårarna ville inte ta slut. På ett år har jag förlorat både min mamma och min tro på evig kärlek. Sorgen är just nu så tung.

[Bild]

 
Vet inte var jag ska hitta ork och kraft!

[Bild]

Idag sökte jag mig ner till stranden när regnet upphörde.
Fortuna brukar kunna trösta, men inte idag.

[Bild]

I eftermiddags fick jag besök...

[Bild]

Fina Doris!

Och nu är han här   ...

[Bild]

Olli   önskar du också var här.
Kram
S