Hej fina...

Andra veckan in i september och dagarna rullar på.

Jag var på massage i tisdags förmiddag. Det var första gången jag fick riktig massage i mitt 45-åriga liv. Det kommer inte bli min sista!

Det var både smärtsamt och skönt på samma gång!

Jag gick till Kiropraktikerkliniken på Sundstorget i Helsingborg, ett stenkast från kontoret vilket kändes smidigt och bra.

Jag fick berätta lite kort om min bakgrund och mina problem sen började en 50 minuter lång massage av rygg och nacke. Jag var väldigt stel och det kommer att ta tid att mjuka upp detta. Precis som jag själv var inne på kommer värken i mitt huvud högst troligt från spänningarna i min kropp. Jag andas till och med fel.

Eftersom jag aldrig fått massage tidigare var jag inte beredd på känslan som kom efterråt. Jag var så yr och kände mig helt slut. Fick sitta kvar en stund på massagebänken och dricka vatten. Känslan höll i sig hela dagen och jag borde egentligen gått hem och bara sovit. Så vansingt trött, frusen och ont. Hela ryggen kändes som ett blåmärke och känslan i huvudet ska vi inte tala om.

Men det kommer att bli bättre! Jag tror stenhårt på att detta kommer att hjälpa mig. Jag borde ha gått för länge sedan. 

Att ta hand om mig själv är inte min främsta egenskap och det får jag lida för nu!

Igår vaknade jag tidigt med intensiv smärta i huvudet. Jag tog mig till jobb efter att ha tagit värktabletter som bara lindrar men som inte tar bort smärtan. Tårarna sprutade när jag kom till kontoret. Alltså...HUR ont kan man ha!? Det släppte uppåt dagen och när en sådan smärta släpper blir man nästan religös!! Lycklig till och med.

Jag vet inte varför jag pressar mig så! Jag vet att jag borde gått hem och bara vilat.

Efter jobb var det utvecklingssamtal med Melvin och därefter matlagning. Crashade efter det i soffan med förklädet på....Sååå slut!

Det blev en lugn kväll iallafall. Melvin tränade och Oliver hängde på sitt rum. 

Jag fick ett samtal från Kiropraktikerkliniken när jag låg i soffan framför tv:n. Det var tjejen som hade masserat mig som ringde för att höra hur jag mådde! Det kändes otroligt fint och inget jag alls förväntat mig. Jag blir så glad över sånt. Jag berättade hur jag mådde och det är tydligen vanligt att kroppen reagerar på det sättet när man är så spänd. Hon förklarade att det kommer ta tid men att det kommer att hjälpa mig vilket jag också är övertygad om. Hon sa att jag måste ta hand om mig...vilket jag ju vet...men det har varit år av uppdämd sorg, ilska och besvikelser. Tankar som samlats på hög och ingen att bolla mina känslor med. Jag vet att jag har ett bagage som jag inte riktigt tagit tag i utan sopat under mattan. Trott att det går över av sig själv men det har satt sig i kroppen.

Jag är ett snäpp på väg nu, bara det är så skönt!

Det var samma visa imorse när jag vaknade och timmarna fram till lunch innan smärtan lättade. Det är så jobbigt. Vågar knappt röra mig och nästan inte blinka. Jag undrar om jag till och med spänner mig när jag sover! När jag är vaken försöker jag påminna mig om att slappna av. 

Ikväll ska vi bara mysa och njuta av att ha min prinsar en sista kväll denna veckan. Jag måste tvätta och förbereda killarnas packning inför deras vecka i huset men jag tar det med ro.

Vår vecka har varit mysig!

Jag och Oliver har haft långt och skönt samtal om vad man vill och inte vill göra gällande funderingar kring skola, jobb och framtid. Det finns inga generalla svar men jag försöker få honom att förstå att han ska tro på sig själv och lyssna på vad han vill göra. Som 16-åring är det lätt att bara se hur alla andra gör och tro att den stora massan har rätt. Det är ju inte alltid så! Jag vill att han ska veta att även om det är viktigt att prestera så är det minst lika viktigt att man är en schysst typ! Han ska ta sina funderingar på allvar men inte tro att ett val bestämmer hur resten av livet kommer att se ut. Jag vill att han förstår att livet inte bara handlar om pengar och materiella saker utan det gäller att ha kul också...leva lite här och nu. Uppskatta vänner, omgivning och vardagen. Flummigt....jag vet! Men vi hade ett bra snack. Han är en äventyrskille som vill upptäcka världen och det ska han givetvis göra.

Melvin, min lille prins...mammas gosekille...ännu iallafall! Sprudlande energi och glädje och även om han också är en tänkare så ter sig livet lite enklare för honom. De stora livsfrågorna har inte kommit upp på hans agenda än. Han kommer för det mesta indansandes och sjungandes genom dörren och talar om för mig flera gånger hur mycket han älskar mig...och livet tror jag faktiskt!

Tänk så mycket olika saker livet handlar om!

Ta hand om er.

Kram

S