Hej fina....

Jag har haft ett litet break från bloggen som ni har märkt. En del av er har till och med hört av er till mig och frågat hur jag mår. Så himla gulligt och omtänksamt.

Inspirationen och orken har inte riktigt funnits...inte på några plan faktiskt. Ni vet när kraften bara räcker till det absolut nödvändigaste och knappt det. Man försöker vara glad men man känner själv hur leendet inte når in i själen.

Det blir såklart extra tungt när man känner så och man lever ensam. Ingen som man kan bolla känslor och tankar med.

Och det är kanske inte så kontstigt att jag känner som jag gör....

Det har varit många jobbiga år där möjlighet till eftertanke aldrig riktigt getts. Jag har kört på för att det har varit den enda möjligheten.

*********************************

2014 dog mamma efter åratal av sjukdom och oro.

I början av 2015 flyttade pappa till Rydebäck och en tid av sortering och rensning av mitt barndomshem tog vid. Därefter kom min magoperation som blev värre än tänkt och någon månad senare seperationen och flytten till egen lägenhet.

2016 började med en knuta i mitt bröst som ställde tillvaron på kant helt i onödan då det inte var något farligt, men det visste jag ju inte förrän efter en utredning. Mitt upp i detta tog jag beslut om att köpa min nuvarande bostad. Flytten gick i maj, samma dag som Chilla fick akut livmodersinflammation och låg på operationsbordet när jag skrev under papperna till lägenheten. Flytten tog väldigt mycket kraft och det var svårt att finna glädje där och då. 2017 började med ett cancerbesked för pappa och hela förra året handlade mycket om detta. Dessutom lärde jag mig att människor inte alltid är på det vis de säger sig vara.

**********************************

Varje år har det varit något nytt orosmoment!

Nu har det faktiskt varit ganska lugnt såhär långt detta året, 2018, vilket gör att jag hunnit stanna upp lite och börjat slappna av. Och kanske är det så när man släpper garden lite så kommer det någon slags reaktion.

Sen är det ju det här med att vara ensam...

När jag skilde mig var jag full av förhoppning om att träffa en ny man, kanske flytta till nytt hus och leva familjeliv igen. Idag tvivlar jag bigtime! Jag vill verkligen hitta en ny man att dela livet med men det behöver inte vara i en traditionell konstellation, jag bor gärna själv med mina killar. Där jag befinner mig i livet just nu räcker det långt att bara ha någon att hitta på något kul med den veckan jag inte har killarna. En lugn tv-kväll, en middag på stan eller en weekendresa. Väldigt, väldigt gärna en kärlek och en trygg punkt men inte nödvändigtvis bo under samma tak. Jag säger inte att jag inte vill, jag säger bara att jag inser att det kanske inte behöver bli så.

Lite nya livsfunderingar alltså vilket skakar om grundpelarna till det som jag sett som familjeliv. Det som jag är uppväxt med och som jag själv levt i och som vänner i min närmaste omgivning fortfarande lever i. 

Barnen börjar bli stora och jag känner att jag kan vänta ut dem. Vi kan leva i vår lilla familj och må bra i den. Oliver börjar gymnasiet i Helsingborg till hösten och om tre år börjar Melvin gymnasiet. Då finns det inte längre något som håller mig kvar i Rydebäck. Jag vill tilllbaka till stan. Närheten till butiker, caféer, uteserveringar och kanske till och med kunna ha gångavstånd till jobbet. Dessutom kommer det snart år av uteliv för killarna och då känns det bra att bo nära där det händer.

Ja som ni förstår...MÅNGA tankar - ålderskris??? Jag tror det kan vara en släng av det.

Jag fyller ju 45 år i sommar och man funderar ju över var man befinner sig i livet och framför allt över vad som väntar en.

Mmmm...det gäller väl att samla ihop sig och ta sig i kragen igen. Givetvis finns det så mycket att vara tacksam över OCH det är jag. Jag vågar inte klaga för vem vet vad som kan hända imorgon?

Vi kör ju alla fast ibland...eller hur?

Man måste få falla lite då och då...det är bara så viktigt att man hittar fotfäste igen.

Idag är faktiskt första dagen på väldigt länge som jag känner mig lite glad och känner lite ny energi. Det kan vara solen men det som jag vet har hjälpt en stor bit på vägen är ni som hört av er på ett eller annat sätt. Ett sms med inbjudan om lite bubbel och en mysfredag, en lång varm kram vid stationen en eftermiddag och peppande ord eller en fråga om hur jag mår via messenger. 

Guld värt!

Jag har så smått också kommit igång med lite vårprojekt. Balkongen är städad och har fått fina penséer i krukorna. Och....äntligen har jag påbörjat att röja bland vegetationen på baksidans uteplats. Jag började igår och höll på i flera timmar och även en stund ikväll. Det kommer att ta tid men det ska nog bli fint och jag vet att det finns vänner där ute som hjälper till...måste bara bli bättre på att be om hjälp!

Tusen kramar till er alla.

 S