Go'kväll...

Jag ERKÄNNER

Det är ingen idé att spela duktig och oberörd.

Mitt inre är ett enda kaos. Huvud, mage...allt!

Nu är det väldigt nära. Två dagar kvar och jag är så nervös. Det enda som är spikat är själva tillträdet kl 13:30 på fredag. Därefter hänger allt i luften.

Jag kommer att behöva måla i stort sett hela lägenheten. Säljaren meddelade mig det idag efter att hon flyttat ut alla möbler.

Jag misstänkte det såklart...men det stressar mig enormt.

Förutom att Daniel lovat hjälpa mig så är det alldeles tyst från alla håll!
Jag har fullt med män i min närhet - men det är tyst.

Jag vet att män är tysta av sig :)

När dagen D kommer så kanske erbjudande om hjälp kommer?!

Jag är envis som få...men att måla 92 kvm, flytta möbler från en lägenhet till en annan, inhandla och montera ett gäng möbler själv...på en vecka?!

Nja...jag känner att min gräns är nådd där. Tyvärr!

Gud vad jag saknar mamma!
Hon hade inte tvekat två sekunder..hon hade sparkat igång de flesta och lugnat mig.

Fortfarande går det inte en dag utan att jag tänker på min mamma.

Men nu känner jag en desperat saknad av kvinnlig förståelse, omtanke och jävlar anamma!

M E N

Mamma är borta och det kan vi inte ändra på. Det är bara att kämpa vidare.

Mitt mantra!

Inga lådor har blivit packade idag. Jag har dessutom bara en kvar att packa i av dem som jag fått låna av pappa.

Kvällen har vigts åt vardagsbestyren och mina fina killar.

Och lite papperssortering :)

Kram
S