Är sjukskriven två veckor och det känns konstigare än man kunnat ana!

   Veckorna innan vår Tunisienresa var ju ganska fulltecknade och att jag fick problem med njurstenen strulade till det riktigt ordentligt. Blev opererad (som de säger trots att de inte skar i mig) på tisdagen samma vecka som vi skulle åka på fredagen. Operationen blev av i sista minuten, efter en veckas väntan och oro, och den gick bra. Stenen var liten och satt bra till! Men sen blev det lite fel. När jag låg på uppvaket och precis börjat vakna till kommer läkaren som opererat mig fram och berättar att stenen var borta, MEN att han hittat något ANNAT som kunde vara antingen svamp eller en TUMÖR!! Sen tackade han för sig och gick och jag låg kvar och försökte greppa vad han sagt, yr av narkosen.

   När jag äntligen kom upp på rummet igen försökte jag desperat få tag på någon läkare som kunde mer utförligt förklara för mig vad det var de hittat nu när jag var mer klar i huvudet. Men ingen läkare var kvar på avdelningen och jag fick snällt vänta till ronden på förmiddagen dagen efter! Som ni förstår blev det en lång ensam kväll, natt och morgon med många tankar och tårar. Om det nu var en tumör...vad skulle hända då?? Läkaren kom vid kl 11 på onsdagen, hon hade nu tittat på bilderna och pratat med en tredje läkare och kommit fram till att det inte var något att oroa sig för och beklagade att jag inte fått bättre besked med en gång!?!? Jag skrevs ut vid lunch och sen fanns det inte mer tid att tänka på vad som varit. Hade såklart ont efter ingreppet men inga jättesmärtor. Farmor hjälpte mig med barnen resten av dagen då Jonas hade kvällsmöte. 

   Torsdagen, alltså dagen före vår resa, vill jag helst glömma. Hade fortfarande ont men nu när resan äntligen skulle bli av stod ju en massa saker på min agenda. Det var bara att köra på fast kroppen sa något helt annat. Melvin och jag försökte packa lite, hämtade Oliver 13.20, klippte mig 13.45, poströstade, fixade present till mamma och överlämnade den, tog min sista vaccinationsspruta kl 16 och sedan hem för att fixa mat. Fortsatte att packa lite. Jonas kom 19.30, kl 20 körde jag i skyfall till Höganäs för att lämna Roxy hos sin uppfödare Lotta. Kom hem 21.30, fortsatte packa till 23.30 Har nog inte känt sådan extrem trötthet sedan jag födde barn och eftersom jag inte vilat en minut hade jag ganska ont också. Vi kom iväg på vår resa och den vet ni ju hur den blev! Många sömnlösa nätter pga hosta och Olivers magonda så sovkontot ligger på stort minus. Hem kom vi och allt lugnade sig med Oliver och då kom nästa besked, mamma sjuk igen och inlagd på sjukhus.

   I onsdags förra veckan vaknade jag med migrän och hade sådan konstig känsla i huvudet och kände mig sååå yr hela tiden. Jobbad heldag och tänkte att det får ju gå, kan ju inte vara hemma igen!! I torsdags var jag ledig och skulle ta ny vaccinationsspruta och bad dem kolla mitt tryck, som redan varit högt tidigare. Det var fortfarande högt och jag fick tid dagen efter hos min husläkare. Han kollade inte trycket ens....! Han visste om läget med min njursten och började fråga hur allt gått...och då liksom brast allting. Jag berättade om allt och sen sa han till mig "Jag tror att du själv har svaret till varför du mår som du gör!" Och ja...jag antar det! Det har blivit för mycket helt enkelt! Jag är van att bara köra på men denna gången sa kroppen ifrån. Redan på sjukhuset, efter att jag fått beskedet att det inte var någon tumör, sa kroppen till genom att hjärtat började rusa, trycket gick upp till 170/100 och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur kroppen! Men när det lagt sig och sköterskan kollat att hjärtat var ok så blev jag utskriven och sen var det inte mer med det tyckte jag...men så enkelt skulle det inte vara. Kroppen behövde vila och jag fundera och smälta allt som hänt. Men det känns ändå konstigt att vara sjukskriven, visst jag är yr och vaknar med hemsk huvudvärk varje dag och är så trött. Ordinationen är vila, ut och promenera minst en timme om dagen och få tid till att smälta allt. Så det ska jag göra nu...ut i det fina höstvädret och försöka hämta nya krafter. Ska försöka ta en dag i taget och inte stressa upp mig så får vi se om det lyckas. Kram!