Jag läste en text idag...

En text som dröjt sig kvar...

"Mina ögon fastnar på det stora, välvuxna pilträdet med sin gröna ståtliga trädkrona, vars långa grenar vajar mjukt över det låga buskaget nedanför, och det får mig att tänka på en mors trygga armar som omfamnar och skyddar klängande barn längst hennes ben.

Tätt, tätt inunder skyddas buskarna av pilträdet grenar från Moder Jords alla väderomslag och prövningar.

Naturen är sannerligen god och vacker!

Plötsligt hör jag ett knak.

Jag hör grenar som bryts och kastar en hastig blick mot det stora pilträdet.

Det faller.

Ett stillsamt fall.

Det täta buskaget tar emot trädet utan ett ljud.

Ett förbipasserande par stannar till och ser lika förvånade ut som jag.

Vad hände? Stod inte trädet just upp, med kronverket mot himlen? Såg friskt och starkt ut?

Trädet bara ligger där.

Som om det gett upp.

Det hade inte ens ork att falla ihop med ett stort brak.

Det bara föll.

Jag tänker att buskarna nog måste blivit förvånade.

Att trädet gav upp.

Iallafall de buskar som stått och beskådat trädet på lite längre håll,
som bara sett det gröna och friska och som låtit sig smekas, tröstas och skyddas av pilträdets långa grenar.

Jag tänker att de buskar som stod närmst trädets stam måste ha sett, men kanske inte förstått.

Att ohyra som ätit på stammen år efter år till slut tar sig innanför den hårda barken och börja gnaga i trädets inre.

Förstör insidan. Hittar sin väg ut till grenarna och till slut till rotsystemet.

Å det är ju det som är så svårt att se.

Hur ett stort, starkt grönskande pilträd klarar av vädrets prövningar på utsidan medans ohyra äter upp insidan.

Ett träd klagar inte.

Speciellt inte om det vuxit sig stort och starkt. Det tror sig ha en uppgift i livet att skydda alla buskarna runt om kring det.

Alltid finnas där, aldrig svika.

Förtränger ohyran och försöker istället blicka ut över allt det vackra som finns runtomkring.

Att bara ge, förtränga och ge lite till.

Inte konstigt att trädet till slut gav upp
och föll ihop.

Jag sätter, som i mantra, en fot framför den andra och fortsätter min stilla promenad.

Likt trädet har jag också fallit. Jag orkar inte mer!"

Hur jag än kämpar och hur jag än krigar så känns det som att för varje steg fram tar jag två steg bak.

Det känns i hela kroppen, huvudet och hjärtat.

Jag hade hoppats det skulle kännas bättre när sommaren kom...

Jag hade tydligen fel...

Kram
S