kan äntligen vara upp lite idag efter att legat däckad i två dagar. Kände ju att inte allt stod rätt till i fredags, frös från och till hela dagen och kände mig risig. När kvällen kom fick jag bädda mig i soffan framför IDOL. Jonas hade vilat hela dagen och kände sig ganska ok när jag kom hem med barnen på eftermiddagen. På lördag morgon tyckte jag ändå att jag inte kände mig jättesjuk så efter lite piller satt jag igång med att steka 4,5 kg kycklingfile i bitar inlindade i bacon. Jonas som kände sig ännu bättre tog barnen till fotbollsträningen så jag kunde köra på inför kalaset ostört. Hade faktiskt redan tidigare bett om hjälp med tårtan av Carola, vilket ju var en himla tur nu när jag inte mådde bra. Allt gick bra hela eftermiddagen och kvällen, vi blir ju några stycken när alla samlas närmare bestämt 22 personer. På kvällen när de sista åkt hem och jag kört mina föräldrar hem var det som om någon dragit ur kontakten, jag bara orkade inte vara uppe. Hela natten hostade jag och frös och svettades och var jätte täppt i näsan. Det fortsatte sedan under söndagen med en fruktansvärd trötthetskänsla i hela kroppen och det kändes som om huvudet var bortdomnat. Orkade inte röra mig, inte titta på tv, ingenting! På eftermiddagen kom vi fram till att det nog var bäst att jag tog mig till sjukhuset vilket jag gjorde (frågan är hur pass lämplig bilförare man var då?). På sjukhuset ville de inte alls lyssna på hur jag sa att jag kände igen symptomen på bihålsinflammation och att jag tagit vaccinationen för svininfluensan, de flippade totalt och började tro att jag verkligen hade svininfluensa!! Trots febernedsättande hade jag nästan 39 grader (och jag som inte trodde jag hade feber - det säger jag att jag aldrig har) och kände mig stel i nacken. Fick munskydd på mig och blev instängd på ett rum med en gång, fick inte ens lov att betala för mig, de skickar en faktura sa de. Väntade i en evighet halvt vaken halvt sovande på en stol. Efter vad jag tror en timme kom en läkare iförd gummihandskar, skyddsglasögon, munskydd, plastförkläde in och tog mig som hastigast i hand. Ställde några enkla frågor, lyssnade på lungor och hjärta och tryckte vid halsen. Sen kom en sköterska (lika inplastad hon) och tog snabbsänka på mig, den stannade på 72. Efter ännu en lång väntan kom läkaren in och sa att det antagligen var bihålorna!!! De ville ju inte lyssna på det örat när de skrev in mig så vad grundade han nu det på med tanke på vad de först misstänkte? Bara för att han inte annars visste? Han gjorde ju inte någon jätteundersökning precis. Jag hade ju blivit livrädd, inte först och främst för min egen del utan för att vi haft kalas kvällen innan och alla småttingar och andra som inte fått sina vaccinationer ännu hade ju varit där. Satt ju och hade världens ångest över detta. Nu ifrågasatte jag hans totala omvändning och bad att få bli testad, men nä det gick inte...jag var ju inte i någon riskgrupp och jobbade inte inom vården så om jag blev sämre så skulle jag komma tillbaka igen, penicilin fick jag med mig hem och han tyckte jag skulle vara hemma från jobb hela veckan (hahaha....). Bara för att de skrämt upp mig började man ju fundera på de stackarna som blivit hemskickade och sedan blivit sämre och dött! Hem igen och stupade isäng svinsjuk oavsett!

   Var hemma igår från jobb oförmögen att gå ur sängen orkade inte ens bry mig på att äta något. Jonas kom hem med barnen vid femtiden och då tog jag några tuggor mat och återvände till sängläge. Otroligt vad orkeslös och yr man kan bli. Men min egen diagnos stämmer nog iallafall, för hela huvudet känns som en varböld, värker ner i tänderna och under ögonen så som jag haft tidigare då det varit bihålorna. Sovit jättedåligt inatt, hostat och vänt och vridit på mig. Är fortfarande öm efter vaccinationen och hittar ingen bra sovställning och stelheten i nacke är kvar. Är jag gnällig eller? Men idag känns det iallafall bättre. Orkar var uppe lite och har faktiskt bäddat rent i sängen och vädrat ut lite. Behöver verkligen jobba imorgon även om jag inte förstår hur det ska gå till. Får jätte många kramar av min små killar som inte tycker om när mamma är sjuk. Melvin är ju alltid kramgo av sig men Oliver är lite mer restriktiv med dem därför känns det extra bra att han spontant kommer och kramar om mig flera gånger till och med. Tack alla ni som skrivit till mig på facebook, jag läste era kommentarer igårkväll. Skriv jättegärna kommentarer här också t ex i gästboken. Hade varit kul att få lite mer respons från er doldisar som läser min blogg. Kram på er.